Minnessjukdom och arbetslivet

Pensioneringen är en betydande fas i livet, och vid pensionering anses ofta att man uppnått något förväntat. En person som i arbetsför ålder drabbats av en progressiv minnessjukdom blir dock tvungen att pensionera sig tidigare än man kanske hade tänkt sig i sina planer. I ett samhälle där arbete uppskattas får dock den som måste pensionera sig på grund av en sjukdom eller en skada knappt något stöd.

Fortsättning i arbetslivet

I synnerhet när det har konstaterats att en minnessjukdom är i den lindriga fasen och inte är aggressivt framskridande kan personen som lider av en minnessjukdom mycket väl fortsätta med sitt arbete med rätta stödåtgärder. En omedelbar invalidpensionering borde inte vara det enda alternativet.

Fortsättningen i arbetslivet planeras tillsammans med arbetsgivaren och företagshälsovården så att den är till glädje och fördel för alla och inte i onödan påfrestar någon som helst part. Rehabiliteringslagstiftningen och -stödformerna ska stödja alla vars arbetsförmåga har försämrats på grund av en sjukdom eller skada. Det finns också många andra progressiva sjukdomar som en person kan drabbas av, och den drabbade kan tvärtemot bli tvungen att kämpa för att kunna pensionera sig.

I och med att minnessjukdomar kan diagnosticeras allt tidigare och att olika behandlingsformer utvecklas får man hoppas att även personer som drabbats av minnessjukdomar får möjligheter att redan inom en snar framtid kunna stanna i arbetslivet längre och pensionera sig stegvis enligt de individuella förändringarna i arbetsförmågan.

Efter pensioneringen

När en pensionering blir aktuell är det mycket viktigt att både de anhöriga och yrkesutbildade personer som arbetar med personen med minnessjukdom stöder hela familjen i förändringen i livet. Även om det i början kan vara en lättnad att arbetet avslutas, får många en känsla av att inte behövas, att stå utanför och även att vara utslagen, och då är det ytterst viktigt att börja bygga upp livet på nytt och möjliggöra aktivt deltagande.

Jämfört med äldre har en person med minnessjukdom i arbetsför ålder oftare bolån och andra lån, och i fråga om återbetalningsförmågan finns tanken om förvärvsinkomster fram till ålderspensioneringen. Trots att den finländska sociallagstiftningen tryggar en basutkomst för pensionärer, är den pension som erhålls av en person som invalidpensioneras lägre än i en situation där hon eller han kunde ha fortsatt att arbeta fram till ålderspensioneringen.

Pensionsformen för en person som i arbetsför ålder pensioneras på grund av en minnessjukdom är ofta en invalidpension till följd av att personen på grund av minnessjukdomen inte kan sköta sina arbetsuppgifter. När arbetsförmågan försämras ansöks dock först sjukdagpenning och därefter eventuellt tidsbundet rehabiliteringsstöd, om personen får rehabilitering eller om möjligheterna för rehabilitering utreds.

Rehabiliteringsstöd beviljas alltid för en viss tid, och beloppet av detta är det samma som beloppet på invalidpension. En person med minnessjukdom kan få invalidpension, om personen inte ens med stöd av rehabilitering kan fortsätta med sitt arbete.

Invalidpension kan erhållas genom folkpensions- och arbetspensionssystemet. Folkpensionen tryggar basinkomsten för en person som går i pension, om personen inte får någon arbetspension överhuvudtaget, eller om den är låg. Folkpension beviljas och utbetalas av Folkpensionsanstalten (FPA).

FPA:s folkpension omfattar förutom pensionsskydd även bland annat boendestöd för pensionstagare och vårdstöd för pensionstagare. I synnerhet vårdstödet blir aktuellt för personer med minnessjukdom. I folkpensionslagen föreskrivs också om utbetalning av familjepensioner till en änka/änkling och barn.

Arbetspensionerna intjänas genom förvärvsarbete och företagande, och dessa sköts av ett flertal arbetspensionsanstalter. Förutsättningarna för en invalidpension är i stort sett de samma inom alla arbetsbranscher. Det finns dock vissa skillnader i detaljerna då det gäller det offentliga områdets (till exempel statens och kommunernas) och de privata branschernas invalidpensioner. Den mest centrala skillnaden anknyter till definitionen av arbetsoförmåga.

Beloppet på arbetspensionen bildas av pensioner som kumulerats av anställning och företagande. Till beloppet på invalidpensionen räknas också den kommande pensionens andel som kan vara avgörande i synnerhet för personer som i ung ålder drabbats av en progressiv minnessjukdom som leder till arbetsoförmåga. I detta fall kumuleras pension förutom för den faktiska arbetsperioden även för den kalkylmässiga perioden, dvs. från början av pensioneringen fram till ålderspensionsåldern.

Trots den framtida pensionsrätten bör man observera att en pensionering som sker snart efter att en person drabbats av en minnessjukdom är vanligare än i fråga om en person som drabbats av någon annan långtidssjukdom, och beloppet på pensionen blir oundvikligen lägre än i situationer där arbetskarriären hade fortsatt fram till ålderspensionsåldern.