Boende hemma

En minnessjuk person klarar sig ofta bäst i en bekant miljö med bekanta rutiner. Många minnessjuka personer bor också hemma så länge som det är möjligt, antingen på egen hand eller tillsammans med en anhörig som sköter vården, en anhörigvårdare samt med stöd av hjälpmedel och/eller hemhjälp.

Både en minnessjuk person och hens vårdare behöver rehabilitering och stöd. En person som bor ensam kan behöva hjälp redan i den tidiga fasen av sjukdomen.

En minnessjuk person och hens närstående kan ansöka om olika former av socialskydd, till exempel penningmässiga förmåner samt tjänster.

Vid vändpunkten

Det ska kännas tryggt, trevligt och meningsfullt att bo hemma. Hemmet är nödvändigtvis inte den bästa platsen när sjukdomen framskrider.

Den mest avgörande faktorn som förebådar en förflyttning till dygnetruntvård är de förändringar i den insjuknades beteende som de närstående upplever som betungande. Också sjukdomens snabba framskridande, ökat behov av hjälp, otrygghet samt oförmåga att gå och inkontinens förebådar ett slut på hemvården.

Varje situation är dock individuell. En förflyttning till kort- eller långtidsvård påverkas av bland annat familjens interna rutiner, de närståendes möjligheter att ordna anhörigvård, anhörigvårdarens psykiska och fysiska hälsotillstånd samt hjälp och stöd som erhållits.

Det är viktigt att man för en minnessjuk person finner ett samfundshem där man exakt förstår personens behov och ett liv på eget villkor kan fortsätta.