Anpassning till sjukdomen

En progressiv minnessjukdom stör balansen i hela levnadskretsen, och som situation är den ny, oförutsägbar och ofta svår. Den startar en omfattande anpassningsprocess för vilken få har verktyg eller beteendemodeller. Det är tillåtet att behöva stöd, och det är ingen skam att söka hjälp. Var och en har rätt att vara sårbar och svag samt att få stöd när de egna benen inte bär längre.

Diagnosen minnessjukdom kan hos den insjuknade samt hens närstående ge upphov till de mest varierande känslor. Alla känslor är tillåtna och normala.

Reaktionerna kan också återspegla vilka signaler andra skickar gällande sjukdomen och insjuknandet: om andra förfasar sig, kan det leda till att den insjuknade börjar fundera över det eländiga med sjukdomen. Inte heller ett förringande av symtomen känns bra. En realistisk och positiv livsinställning kan vara till stöd för att fortsätta leva ett gott liv, trots sjukdomen.

Det stöd som yrkesutbildade personer ger kan underlätta anpassningen. Den insjuknade och hens familj behöver hjälp och stöd i form av information samt på det psykiska och praktiska planet.

Syftet med anpassningen till sjukdomen kan anses vara att man småningom vänder blicken från sjukdomen och vardagen som den fyller, och igen tar sikte på framtiden. Då det gäller att rikta in sig på det kommande kan exempelvis ett psykoterapeutiskt samtal och upprättande av en vårdvilja vara till fördel.

Det är dock inte alltid möjligt att anpassa sig till sjukdomen. Det som kan betraktas som ett mål är att man står ut med situationen och på detta sätt lär sig att leva med sjukdomen. Man kan aldrig ha fullständig kontroll över livet, men man kan påverka denna och i synnerhet sina egna attityder och känslor. Det finns alltid hopp, man kan klara av allt, det finns alltid något man kan göra!